degen.

tunnelbanan
som vanligt
detta undantag med metroprasslande som oföränderligt soundtrack där
avståndet mellan oss
växer

och avståndet mellan oss
och den rumänske tiggaren inte ens existerar för
för att undvika vårt samvetes envetna knackningar
låtsas vi

att han inte gör det

och avståndet mellan oss minskar när
privatliv spys i mobiltelefoner men
avståndet mellan oss växer, för vi
sminkar den noggrant utvalda informationen

en verklighetsblogg för oblyga

jag kallar det för undantag för
undan för undan för undan för undan för undan
tar vi det som gör oss till människor och stoppar undan det där ingen letar
trycker in dom där klädesplaggen vi inte förmår kategorisera längst in
i den redan sprängfyllda garderoben och
stänger igen
innan det hinner välla ut

och metroprasslandet fortsätter och
ingen reagerar på någonting och
någon snubblar och
någon gråter och
någon får stryk och
du känner av samvetets envetna knackningar
innanför pannbenet ekar dom sakteliga
för du minns

du minns byggstenen i 265-miljonerssatsningen du hoppade över
du minns turen

turen i att någon annan gjorde samma sak och var lite för vinglig
för att inte väcka uppmärksamheten hos testosteronstinna män
med dålig självkänsla och lagen på sin sida och du minns
örat mot den kalla dörren mitt på slussens perrong och
dom kvävda skriken och

hur allt

liksom

fortgick

som vanligt

och nu minns du inte längre
nu känner du
för nu är du tillbaka där

då degen hade svällt färdigt i din bröstkorg och
inte slutade svälla förrän den fick komma ut

för du bad det lämna dig i fred
samhället
men det gav sig inte
och dess tiotusentals armar saltade alla i degen
ju fler bagare, desto sämre bröd

och när männen kommit ut ur rummet
och degen kommit ut
ur dig
och du plötsligt låg där med handfängsel, blodet
rinnandes över ditt ansikte ner över golvet
minns du dig själv känna
i vartenda blodkärl i din kropp

att allting

kunde varit

så

annorlunda