och avståndet mellan oss
och den rumänske tiggaren inte ens existerar för
för att undvika vårt samvetes envetna knackningar
låtsas vi

att han inte gör det

och avståndet mellan oss minskar när
privatliv spys i mobiltelefoner men
avståndet mellan oss växer, för vi
sminkar den noggrant utvalda informationen

en verklighetsblogg för oblyga

jag kallar det för undantag för
undan för undan för undan för undan för undan
tar vi det som gör oss till människor och stoppar undan det där ingen letar
trycker in dom där klädesplaggen vi inte förmår kategorisera längst in
i den redan sprängfyllda garderoben och
stänger igen
innan det hinner välla ut

och metroprasslandet fortsätter och
ingen reagerar på någonting och
någon snubblar och
någon gråter och
någon får stryk och
du känner av samvetets envetna knackningar
innanför pannbenet ekar dom sakteliga
för du minns

du minns byggstenen i 265-miljonerssatsningen du hoppade över
du minns turen

turen i att någon annan gjorde samma sak och var lite för vinglig
för att inte väcka uppmärksamheten hos testosteronstinna män
med dålig självkänsla och lagen på sin sida och du minns
örat mot den kalla dörren mitt på slussens perrong och
dom kvävda skriken och

hur allt

liksom

fortgick

som vanligt

och nu minns du inte längre
nu känner du
för nu är du tillbaka där

då degen hade svällt färdigt i din bröstkorg och
inte slutade svälla förrän den fick komma ut

för du bad det lämna dig i fred
samhället
men det gav sig inte
och dess tiotusentals armar saltade alla i degen
ju fler bagare, desto sämre bröd

och när männen kommit ut ur rummet
och degen kommit ut
ur dig
och du plötsligt låg där med handfängsel, blodet
rinnandes över ditt ansikte ner över golvet
minns du dig själv känna
i vartenda blodkärl i din kropp

att allting

kunde varit

så

annorlunda

Du når dagens gryning. Din kropp vaknar till så smått. Du ligger kvar. Blir för sjutusenfemhundraåttioåttonde gången medveten om din existens och känner efter några sekunder av vaksam tystnad hur ångesten sköljer över dig, plötsligt också medveten om vad som komma skall. Du hinner inte längre – en dröm blixtrar till framför ögonen. Du; överläge, nävar knutna, adrenalin i blodet, pondus i rösten – ett lejon med byte i sikte. Han; underläge, handflator framför kroppen, nästintill maxpuls, röst som snart spricker – en stelfrusen gasell.

Du gnuggar gruset ur ögonen, ligger kvar. Låter tårna andas. Tittar i taket – de ljusbruna fläckarna – minns hur de kom dit. Ler. Ny blixt. Du, på väg in till kontoret; bestämda steg, rak i ryggen, blicken rakt fram. Du vet vad du ska göra. Blixt. Du, sittandes vid frukostbordet, mobiltelefonen i handen och förväntan i bröstet. Hon, med triumf i rösten: ”Idag gör du det, idag vågar du.”

Du fluffar till kudden, lägger den på högkant mot väggen och sätter dig upp till hälften. Vad är det drömmen försöker säga dig, vad vill den dig egentligen? Som om den hörde din bön… blixt. Du sitter på bussen. Tar upp mobilen. Datum: 2012-05-22. Sms: ”Vad gör du?”. Du svarar: ”inget särskilt, på väg till jobbet”. Du tittar upp. Den här bussen tar dig inte till ett kontor.

Vattendroppen släpper taget. Du reser dig upp och sätter fötterna i golvet. Manuset är redan skrivet. Scenen är din.

——————

Vissa dagar är ni 20. Andra 30-40. Ibland är ni bara 7. Vilka är ni som hittar hit? Skriv några ord, berätta er livshistoria (kan förstås göras till kasperenglund@live.se om ni tycker det känns lättare så) eller länka bara er blogg eller hemsida( om ni har någon).

Fridens liljor,
K

Ingen förstod varför dom umgicks. Inte ens dom själva.
Den ene bohemen som såg kärlek i varenda nerspydda nattbuss och den andra cynikern som såg leda i varje euforiska ögonblick. Tretton varv hade de färdats runt solen och ändå hade de båda lyckats med konststycket att aldrig bli förstådda.

Bakom dom bara en väldans massa timglas tömda på sand. Dom var inte missförstådda, snedluggskammande, Kentlyssnande, motvallsande, revolterandebaraförattdetskaman-ungdomar. Dom var bara dom.

Och löven föll, som om dom gjort det året om. Han, mitt i en lövhög letandes efter meningen med livet. Hon, sittandes på den övergivna förortsparkens enda kvarvarande, gnissliga gunga, funderandes över varför allt till slut faller.

Ingen av dom förstod vad den andra sysslade med, men dom förstod tillräckligt mycket för att veta med sig att ingen av dom skulle ge med sig.

En evig dragkamp. Kalla det yin och yang, dag och natt eller vad fan du vill men ser du dom som varandras motsatser har du tittad med en alltför hastig blick. Dom är i själva verket bara en.

En enda kropp. En enda själ. En enda människa.

Du frågar mig vad jag tycker om ditt jobb och jag har nu svarat. I mitt huvud. Där studsar orden omkring mellan väggarna, ivrigare att få komma ut än ett barn vid årets första snöfall, en livstidsdömd vars straff just förkortats. Det är väl bra att du gör något du tycker är kul, svarar jag, för det är det enda svaret vi ser som adekvat enligt manuskriptet i vårt skådespel. Jag ser världen genom mitt smutsiga fönster och du genom ditt, och vi har lärt oss att Skatteverket minsann kan se ut som Edens lustgård från det ena och Apokalypsen från det andra utan att vi kan göra någonting åt differensen.

Vi kommer in på musik. I samma sekund som du nämner orden dansband och käck i samma mening tappar jag hoppet. Jag har verkligen velat förstå dig – jag menar verkligen, jag gick in med fria tyglar och öppet sinne – men nu är allting förstört. Jag undrar vad det är för fel. Vilken influensa som under en dag slog ut alla arbetare i fabriken som tillverkade dig och vilket dumhuvud som ändå lät arbetet fortgå med hjälp av ett gäng trotsiga praoelever som ersättare. Samtidigt kan jag inte undvika att fascineras över dig. Det är som när man såg en utvecklingsstörd person när man var liten; innerst inne förstod man någonstans att den också var en människa, men i huvudet gick det liksom inte ihop.

Hobbys då. Jag försöker komma in på böcker, men du leder snabbt in samtalet på din största passion här i livet. Frimärkssamling. Jag är på vippen att börja skratta och grabbigt boxa till dig i magen men jag påminner mig snabbt om att steget från Skatteverket och dansband till frimärkssamling inte är särskilt långt. Du berättar ingående om alla små saker gemene man inte förstår med frimärkssamlande – hur varje frimärke berättar en historia, precis som vi människor, och hur de förtjänar all vår respekt – och jag sveps med av dina ord, trollbinds av din inlevelse och…

Nej. Jag stirrar med tomma ögon på vad som råkar vara framför mig. Du.

Utanför fönstret faller den första snön. Det borde vara ett vackert ögonblick, men är det inte. Det ligger ett raster av meningslöshet över mitt blickfång som silar alla intryck och får tillvaron att likna en tallrik gröt gjord på fullkornsgryn av lågbudgetmärke. Utan mjölk.

- Men lite lika är vi allt, säger du plötsligt med ett leende fullt av välvilja.
Jag sliter blicken från caféets glasruta. Lika? Vad menar han?
- Jomen titta här.
Han böjer sig fram över bordet.
- Titta på linjerna i mitt ansikte.
Han stryker de smala fingrarna över det.
- Ser du den här? Som gör att det ser ut lite som om jag drar in kinderna?
- Ja?
Vart vill han komma?
- Du har en likadan.

Trettio år senare. Vad jag gör? Jobbar på Skatteverket såklart.

så fort jag hör dig säga att du

spelar kort, smsar, duschar, lägger pussel, skriver dikter, ser filmer, går och jobbar, äter, skiter, lever livet, älskar, hatar, hoppas, drömmer…

för att fördriva tiden

frågar jag dig vilket land du fördriver tiden till

vilken azerbadjansk liten jävla skitby

i din skalle

du fördriver tiden till

och inbillar dig att det är du

som har kontroll

över den

du kan fördriva den till den där azerbadjanska skitbyn

där folk har sex med getter och barnen är släkting med alla sina klasskamrater

du kan tro att du har den i koppel där

för jag vet

tiden är en knepig jävel

hånar dig när du inte hinner med den

går fort när du har roligt

går alltid, har aldrig tid att fika, måste alltid vidare

men

den är ju bara en spegel

för det är ju du som är en knepig jävel

det är ju du som inte hinner med dig själv

det är ju du som går fort när du själv har roligt

och det är ju du som aldrig har tid att fika

och ändå tror du att det är tiden du fördriver

när det i själva verket är dig själv

Inte gammal tant som i att gå runt och påta med sina växter hela dagarna och vara väldigt nöjd med det. Inte gammal tant som i att le så där finurligt, som om man vet något de yngre ännu inte förstått. Nej nej. Jag ska vara en gammal tant som i att ha diskbråck, åderbråck, bråckbråck, påsar under ögonen, en rygg som gett upp för länge sedan, en syn allt annat än klar och en hörsel allt annat än skarp. Och en oerhört cynisk världsbild helt och hållet baserad på kvällstidningarnas skrämselrubriker.

Inte tanten som flyttade från sin lilla by i femtonårsåldern, skaffade jobb i storstaden och sedan kämpade sig till en hyfsad lön men i slutändan bara slet ut sin kropp utan att få särskilt mycket tillbaka. Inte tanten som efter att ha tagit hand om andra i hela sitt liv ändå orkar ta emot barnbarnen med öppna armar och hjärtat på vid gavel. Nej nej. Tanten som efter ett helt liv levt på ärvda (bortslösade) pengar ändå har mage att vara missnöjd med sin lott, det är vad jag ska bli.

Jag ska betala med enbart enkronor varje gång jag handlar. Jag ska spela död och sätta skräck i hemtjänsten. Jag ska tamefan vara en sylvass nagel i ögat på så många som möjligt medan jag har chansen. Och framförallt: jag ska inte skänka pengar till några svältande barn. Pff. Sånt tjafs.

I mitt nästa liv ska jag inte vara skäggig. I mitt nästa liv ska jag inte vara en from, harmlös, vänsterkille. I mitt nästa liv ska jag vara en världsfrånvänd, bitter, elak, ja rent utsagt ond gammal dam. Sist men inte minst ska jag vara vegan. Då – först då – kanske någon tar oss på allvar, på riktigt.

”Det där du sa om rasterna, stämmer det verkligen?”

de säger det lågt, nästan viskande
och vi prövar orden som de aldrig blivit uttalade förut
gömmer kollektivavtalet under följesedlarna
när någon plötsligt ropar från serveringen

det är Sverige 1918
det är Sverige 2010

inga segrar är ännu vunna

Arbetarpoesi när den är som bäst. Jenny Wrangborgs Kallskänken, köp den eller låna den på närmaste bibbla.

och som den skräddare du är

trippa på ytan

någonstans medveten om vad som finns

bortom

men tryggt försäkrad

klockan sexton trettioåtta

kommer fem varför

från ett barns läppar

bryta ytspänningen

Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill inge människorna någon slags känsla,
själen ryser inför tomrummet
och vill kontakt till vad pris som helst

Hur skulle hans fantastiska stycke kunna skrivas om i modern tappning? Funderade på det någon gång sent i höstas och kom fram till följande:

man vill bli älskad, sedd
i brist därpå skriver man ett blogginlägg för någon slags respons
i brist därpå loggar man in på Facebook för att se om någon gillat ens senaste fyndiga statusuppdatering
i brist därpå loggar man ut och… tja
äter glass med jättemycket chokladsås
lyssnar på den där låten
hanterar det på sitt sätt
gör sitt bästa för att fly från faktumet att något saknas även om man vet med sig att det bara är för stunden man flyr och att det inte löser något