Skip to content

Ett par ben och en midja

10 mars 2010
tags:

Blev peppad genom denna blogg att skriva en kort novell. Sedan gjorde jag det.

Långsmala muskler spelade på överarmarna när hans kropp rörde sig upp och ner.

– Det räcker älskling, du är stark nog nu!
– Bara några till! stönade han fram under vägen upp från den tjugosjunde armhävningen.

Han hade alltid varit sån. Fåfäng. Inte för sin egen skull, för att han mådde bra av det, utan för att han hade fått för sig att han var tvungen. Han berömde mig alltid för mina slanka ben och min smala midja, och även om jag visste att andra tjejer skulle kunna mörda för min kropp kunde jag inte njuta av det.

De flesta tjejer hade sugit åt sig hans kommentarer som en tvättsvamp. Utåt sett betedde jag mig förstås som om jag gjorde det – jag ville ju inte göra honom besviken – men inombords tog det stopp. Är det vad jag är för honom, ett par ben och en midja?

Linda brukade alltid fnysa att jag borde vara nöjd med allt jag har som hon saknar; en snygg kropp och en pojkvän, och kanske har hon rätt. Kanske borde jag bara sluta tänka. Kanske är det bara det allt handlar om. Att ha sitt på det torra och sen överlåta tankeverksamheten åt de som inte har det.

– Älskling?

Jag vaknade med ett ryck ur mina tankar och vände mig om. Plötsligt låg han i sängen med händerna bakom huvudet och försökte ge sken av att det var av bekvämlighetsskäl, fast det egentligen berodde på att hans biceps spändes som mest då. Det var ingen gissning, jag visste det. Kunde honom utan och innan även om han inte misstänkte något. Hans förutsägbarhet var det som charmade mig, det jag föll för men också det som till slut hade fått mig att tröttna. Finns det ens en människa där innanför skalet eller är det bara en maskin?

– Ja, vad är det? svarade jag och misslyckades fatalt med att försöka låta som om jag hade hört vad han sa.

– Jag frågade om du gillade vad du såg, sa han och log sitt finurliga, självbelåtna leende.

Det var som om något tungt plötsligt träffade mitt huvud och avaktiverade alla försvarsmekanismer som annars sa åt mig att ljuga när situationen krävde det.

Jag suckade djupt och tittade minst lika djupt in i hans ögon.

– Hallå, någon hemma?

När han inte ens insåg det tecknet insåg jag att allt varit förbi för länge sedan. Under hela tiden som jag raskt klädde på mig, korthugget sa adjö och sprang på de regnblanka gatorna kunde jag inte släppa tanken att allt kändes precis som på film. Kanske inte så konstigt ändå, vad skulle filmer avspegla om inte livet?

K

Annonser
One Comment leave one →
  1. 12 mars 2010 19:55

    åh, vilken dyster men samtidigt uppfriskande berättelse!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: