Skip to content

Vissa frågor besvaras aldrig

28 mars 2010
tags:

– Varför …?

Luften gick ur honom och räckte med nöd och näppe till att formulera en simpel fråga. Lungorna skrek efter syre men det var som om en osynlig hand med knotiga fingrar hade ett järngrepp kring hans hals. Eller som om samma hand tryckte upp honom mot väggen så att bröstkorgen reducerades till att sakna plats för luft, han kunde inte riktigt bestämma sig eftersom allt kom på samma gång.

Vad trodde du? Gick du verkligen och hoppades på att hon skulle skärpa sig, trodde du verkligen att du kunde ändra på henne när hon inte ens ville det själv? Det är ditt eget fel David, du måste sluta tro. Sluta hoppas på att allting löser sig. Det gör det inte.

I hans huvud fortsatte den anklagande rösten mala på medan hennes röst stockade sig när hon försökte förklara.

– Alltså… det var ju aldrig meningen att du skulle se det där, du sa ju att vi skulle ses på tisdag istället…?

Hon tystnade när hon insåg hur dumt det lät. Snabbtänkt var inget ord man skulle välja för att beskriva henne med och det visste hon. Ändå försökte hon. Förklara. Rätta till. Släta över. Hon tröstade sig med att hon åtminstone alltid var ärlig.

Men är det alltid en tillgång, att säga precis som det är? Hur skulle världen se ut om vi alltid gjorde det? Kanske är sanning inte alltid det eftersträvansvärda, kanske vill vi ibland leva inom illusionens trygga ramar?

Tystnaden vilade i rummet. Tystnaden hade bestämt sig för att komma, ta ett hårt grepp om dem och stanna precis så länge som den önskade. Tystnaden var olidlig men samtidigt så underbar. Tystnaden gav dem allt mindre undanflykter men fanns i alla fall där, som en tillfällig livlina. De skulle slippa ta tag i det i säkert tjugo sekunder till.

­– Det här kan inte fortsätta. Jag orkar inte det här längre.

Hon mötte hans sargade blick, och slogs av hur en människas blick kan te sig ömsom tom, ömsom djup beroende på vad man förväntar sig. Tanken trängdes snabbt undan av nästa. Hade han verkligen sagt det där? Var detta på riktigt, hade han uttalat de orden?

– Stina? Hörde du vad jag sa?
– Ehh.. ja, asså…
– Ja?

Han hade hämtat sig från den värsta chocken. Nu var han i överläge och njöt faktiskt lite av att för en gångs skull vara den som hade makten över henne och inte tvärtom.

– Va? Jag hör inte?

Hennes svar uteblev. Inte av arrogans, utan av den simpla anledningen att hon inte kunde komma upp med en enda sak att säga för att göra situationen bättre.

Det brände till. Hon tog sig för kinden och mötte hans blick. Hade han… ?

Det är märkligt hur skuld kan skifta snabbare än vinden vänder. Överlägsenheten i hans blick byttes på ett ögonblick ut mot ett desperat uttryck som liknade ett försök att förstå vad han nyss hade gjort.

Hennes händer skakade och hon ville slå tillbaka mer än någonting annat, men hon förmådde inte.

Nu visste förvirringen inga gränser. Hon hade gjort något. Han hade gjort något. Svarat. Vem var god, vem var ond? Vem skulle utdela skuld och vem skulle bära den?

Vissa frågor besvaras aldrig.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: