Skip to content

en promenad tillbaks i tiden

12 juli 2010

Funderingar nedrafsade efter en promenad i vintras. Rätt kul att snubbla över textdokument som ligger och skräpar på datorn.

5 minusgrader. Gnistrande vit snö som skänker ljus till mitt närområde. Strålande sol som värmer alla frusna själar.

Klockan slår tretton trettiofyra och jag slår igen ytterdörren så vår mörkgröna brevlåda skallrar till. Jag drar in ett djupt andetag och känner den kyliga luften friktionsfritt passera genom kroppen för att fylla mina lungor som skriker efter syre. Äntligen. En ledig dag.

Jag passerar första grannhuset, och där, mitt emellan deras mintgröna villa och nästkommande knallgula, slår det emot mig som världens starkaste strålkastare rätt i ansiktet. Solen. Grundförutsättningen för allt liv – som paradoxalt nog även tar ifrån oss själar varje år – värmer mina frusna kinder, min näsa och mina fingertoppar.

Om någon tittade ut genom fönstret mellan ungefär tretton trettiofem och tretton trettioåtta undrade de antagligen vad människan gjorde. Mitt ute på gatan, med ansiktet mot solen och slutna ögon. Antagligen kändes det mer pinsamt för dem än vad de gjorde för mig.

Jag vandrar vidare, ackompanjerad av knarret under kängorna och mina egna andetag.

När jag så småningom kommit halvvägs genom parken bort mot min gamla mellanstadieskola hör jag upprepade uppgivna skrik deklarera att jag hatar dig, jag hoppas att du dör!

Tanken slår mig: vilken underbar och hemsk tid barndomen var. Hur allting var så lätt men hur osäker man var. Hur det kändes som att man inte hade några problem bara för att man inte hade lärt sig att reflektera över dem ännu. Hur man tydde sig till gruppen, ofta på bekostnad av de mest utstickande individerna. Hur man slängde ur sig alla möjliga elaka saker utan en tanke på hur det skulle kännas att vara mottagaren. Det är väl tur att man lär sig, tänker jag först, men gör alla det? Är alla vid tjugo års ålder kapabla att ta hand om varandra?

Jag slår bort de nedstämda tankarna och har nu nått fram till platsen där alla raster tillbringades: fotbollsplanen. Fotbollsplanerna är väl kanske ett bättre sätt att beskriva det på då det är en närmast kvadratisk grusplan med två mål på varje sida. Klockan halv tio varje skoldag var det rast och vi skyndade oss ut för att få ut maximalt av de trettio minuterna. Samma sak på lunchrasten. Det fanns fyra klasser i min årskurs så totalt blev man säkert femton-tjugo barn på varje lag på båda sjumannaplanerna.

Även idag var det full aktivitet trots det tjocka snötäcke som i vanliga fall dikterar villkoren för oss människor. I den åldern har man ännu inte formats att se hinder för vad man vill göra, man hittar en lösning på ett eller annat sätt.

Kanske är det fler platser jag inte besökt på sju-åtta år, funderar jag och fäster sedan blicken på skogsdungen bortom grusplanen. Skogsdungen vi brukade ha orientering i då och då, och som små gå på utflykt till.

Att traska genom skogen väcker många tankar. Hur kan jag lyckas undvika att besöka en plats som ligger knappt hundra meter ifrån mig under så många år? Vad har jag gått miste om?

Efter en tur i skogen och långsamma steg över grusplanen kommer jag fram till tunneln som går under vägen. Matsalen ligger i mellanstadiedelen av skolan på ena sidan av vägen och gymnastiksalen i lågstadiedelen på den andra. Bara genom att blicka ner för trapporna väcks minnena till liv. De smutsiga trappstegen. De fullklottrade väggarna. Tanken, som ibland slog en, att man faktiskt befann sig under en bilväg. Hur man som lågstadieelev gick i led med sina klasskamrater genom tunneln och skrek ikapp för att se vems utrop som genererade mest eko. Hur man som tuff mellanstadieelev sprang åt andra hållet, smått försenad till gympan som vanligt.

Jag funderade för ett tag sedan på varför jag minns så lite från min barndom. Kanske är detta sättet att väcka minnena till liv?

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 30 juli 2010 18:18

    Svar: åh, jag önskar att du kunde förstå hur mycket det betyder för mig. det är nog lite av min största dröm i hela världen, jag hoppas att det kan bli så till slut.

  2. 09 augusti 2010 17:22

    Kasper: Jag tror att jag skulle kunna skriva tusen miljoner fördelar med att vara singel. Jag tycker om att vara singel himla mycket. Inte bara för att det är ofarligt. Här har på något sätt blivit en plats där jag erkänner att även sådana som jag behöver kärlek.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: