Skip to content

septemberkväll

20 september 2010

På väg från trettio gnisslande sulor, håll mitten, backa hem och ligg i rygg. Hem till bara jag och händerna runt en temugg. Fötterna trampar i takt med Ziggy Marley och mitt huvud har fullt upp med att ta in ögonblicket.  Se det. Septemberkvällen är kylig men senaste timmens aktivitet gör den behaglig.

Den genomblöta t-shirten sitter klistrad mot varenda kvadratcentimeter av min rygg och känslan av att ha gjort något, aktiverat sig, sprider en svårbeskrivlig känsla av harmoni och balans ut till vartenda hörn av min kropp. Cykellampan är trasig men gatulyktorna räddar mig.

Kvällen är stilla med små inslag av liv. En mestadels tom buss frustar förbi. Precis framför mig korsar en cykel min väg; en lång kille, gissningsvis i 23-årsåldern, med trendig frisyr, lång svart kappa och axelväska står upp och trampar medan en kortväxt, mellanblond tjej med skinnjacka, grå kjol, svarta leggings och vita converse sitter och dinglar med båda benen åt höger. Ett gäng yngre killar omgivna av ett rökmoln flyttar sig när jag plingar, smått irriterade, som för att visa att det inte är helt okej att jag ber dem flytta på sig. De gick ju där.

För ett ögonblick ingick vi i varandras berättelser.

Tänk att man vissa ögonblick kan vara så långt nere och sen, i ett nafs, plötsligt inse att man har hoppat upp ett antal pinnhål, utan att faktiskt ha gjort särskilt mycket. Varför kan man inte alltid komma ihåg hur man bär sig åt för att bli så här glad?

K

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: