Skip to content

att vägra delta

17 oktober 2010
tags:

Fast ingen skickar väl brev längre förstås. Jag hoppas att du får det här.

Hon vek ihop brevpapperet och stoppade det i det ljusblåa kuvertet innan hon omsorgsfullt slickade igen det. De alltför klassiskt blommiga gardinerna fladdrade i det halvöppna fönstret och utanför cyklade två pojkar i sextonårsåldern förbi. Den ena, aningen mer storvuxen än den andra men med samma för pojkar i den åldern karaktäristiskt rufsiga hår, hojtade över axeln att fyfan vad skönt det är att slippa plugget.

Det var allt hon hann uppfatta innan de hunnit för långt bort. Hon gillade det här. Att lära känna människor genom att se in i deras liv från sin balkong under några sekunder. Inget ansvar, inga förpliktelser, inga komplikationer. Inga pinsamma tystnader. Inga vänta nu då vad har vi gemensamt, vad kan vi prata om? Inga nämen hur gör vi nu, jag trodde inte vi var mer än vänner. Inga vadå vill du inte ses, varför inte då?

Men.

Inga ögon som borrar sig in i själen, ser in i allt som är henne.
Inga leenden, ögonblick av fullständig förståelse.
Inga tårar i passionens, förtvivlans och förlåtelsens tecken.

Det är så lätt att sätta sig med armarna i kors i sin bubbla bortom världen och romantisera det hela, när det i själva verket är man själv som inte vågar delta.

Frågan kvarstår dock, vem skrev hon brevet till?
Jag vet inte.
Du vet inte.
Kanske dig?

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: