Skip to content

”de säger att filmerna borde vara mer som livet. jag tycker livet borde vara mer som filmerna.”

27 oktober 2010

Vi stod ute i kylan. Han rökte, jag stod. Plötsligt blev det ett ögonblick – och jag insåg det just då – då livet blev som en film. Ni vet den där gränslösa förväntan över vad någon ska säga eller göra härnäst man kan känna i filmer, den dök upp. Varför vet jag inte. Det var ju inget speciellt ögonblick egentligen. Vi kände knappt varandra, han slog mig inte som den mest intressanta personen men heller inte motsatsen. Jag var på vanligt humör. Det var en tisdag om jag inte missminner mig. Kanske påminde ögonblicket om en filmscen, kanske var det därför det dök upp. Ofta sägs ju djupa saker och framtida citat i filmscener av två personer som röker i kylan. Naket, avskalat.

Eller så är det bara jag som vill få livet till någonting mer än bara det här. Filmögonblicken blir sedda och relaterade till av andra människor (även om karaktärerna förstås inte kan veta om det) medan livets ögonblick bara upplevs på plats för att sedan tona ut i det förgångna. Det finns inga betraktare från utsidan.

Ändå önskar jag så gärna ibland att vi kunde göra film av våra liv. Bara för att någon ska se oss från utsidan, på distans.

Annonser
One Comment leave one →
  1. 28 oktober 2010 6:50

    Ibland så ser jag tillbaka på stunder & inser att då, precis då, var livet precis som en film.
    Problemet med stunderna som känns som filmer, som stunden du precis beskrev, är att man nästan alltid blir besviken. De magiska orden uteblir.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: