Skip to content

det är en process, så ge mig lite tid vännen

30 oktober 2010

”Jag tror egentligen inte att två människor kan mötas”.

Plötsligt blir jag lite deprimerad. Sitter med två kursarkompisar och skriver en hemtenta om en gammal grekisk naturfilosof och googlar på en formulering för att kolla om den fungerar, men snubblar istället in på ett filosofiforum där meningen med livet diskuteras.

Först ska det till att jag svingar min slitna gamla lasso för att fånga tanken. Om jag lyckas måste jag avgöra om den bara är något jag fått för mig att tänka eller om den är värd att föreviga. Först då kan jag göra ett tappert försök att formulera den i ord. Som att pressa en apelsin. Hur kan det bli något så litet, så futtigt, av något som var så mycket mer?

Där sitter du, inte ens femtio centimeter ifrån mig. Förhoppningsvis förstår du innebörden av alla ord jag säger. Sedan ska din hjärna översätta orden till en tanke. Tyvärr är din hjärna partisk. Din hjärna vill hellre höra få vissa saker bekräftade än andra. Detta på grund av att vi befinner oss på olika våglängder. Kanske är vi begränsade av mänskliga påhitt, samhälleliga konventioner som samhällsklasser. Eller varför inte av yttre drag och den hierarki som vi placerar in oss själva och andra i på grund av dom. Kanske är du född med helt andra anlag, eller så har du inte utmanat din hjärna tillräckligt på olika sätt. Stimulerat den.

I samma inlägg skrev personen ”Jag tror att det mesta vi gör, gör vi för att hantera den ensamhet det innebär att vara människa.”

Även detta skulle ju kunna få även den mest gladlynta personen att deppa ihop totalt bakom nedfällda persienner. Men hörni, vänner, allvarligt nu: är det så farligt allt detta? Att deppa över det första påståendets eventuella sanningshalt känns ju som att deppa när man förlorat ännu en match mot klockan. Det är ingen match vi kan vinna, och det är heller inte meningen! Det är inte poängen! Det viktiga är väl att vi försöker och att det känns bra nog? För det gör det, det tycker i alla fall jag. Och ensamheten i detta sammanhang är inte heller något konstigt, jobbigt eller obehagligt. Vi vill ju så gärna mötas, för att få bekräftat för oss själva att vi inte är alldeles ensamma i världen om att känna eller tänka på ett visst sätt. Då spelar det väl ingen roll om vi möts helt och hållet?

Med det sagt kan man ju undra varför jag ens skriver detta. Nåväl, mycket går förlorat på vägen från min tankes födsel tills dess att den registrerats i ditt vindskontor, men det som återstår är och kommer alltid att vara resultatet av en magisk process.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 30 oktober 2010 7:28

    Jag tror att människor kan mötas, verkligen se varandra, även om det är något ovanligt och unikt.

  2. 30 oktober 2010 9:51

    jag tror nog också människor verkligen kan mötas men det krävs att man är inställd på samma våglängd och chansen för detta är nog lika stor som om lars winnerbäck hamnar på en absolut music skiva och tycker det är bra. men de gånger det faktiskt händer finns inget vackrare.

    sv.
    jo jag har gjort lite poetry slam faktiskt, i mina unga dar (om man kan säga så när man är 19?) men just nu hinner jag inte med, mer jobb än man tror med att stå på scen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: