Skip to content

vill tillbaka. tror jag.

22 november 2010

apropå det sjaskiga hostelrummet i indien jag nämnde tidigare. nog för att en liten del av mig försöker överrösta mitt drömmande med blicken fäst på en trädgård som vintern redan tagit sitt dödsgrepp om genom att ropa att jag inte får glömma hur lätt det är att romantisera minnen, men ändå: fan, jag vill tillbaka.

att leva sådär simpelt några nätter var häftigt. toaletten var ett hål i golvet, duschen en svag, på sin höjd ljummen stråle och rummet en betongbunker med flera meter högt i tak och ett litet, avlångt fönster högst upp. Fläkten hade två lägen: högljudd och tillsynes på väg att falla ner över mig eller ingenting alls. tror jag betalade 10 kronor per natt till mannen nere i ”receptionen” som var obehagligt närgången i sitt tjat om dricks varenda gång jag passerade.

skulle nog bli galen av att bo där under en längre tid, men ändå. det inspirerade. inte som att jag lever ett simplare liv idag, men det väckte tankar. vad behöver jag på riktigt och vad är skapade behov? vad krävs för att vara lycklig? gör jag mig själv en tjänst eller otjänst genom att vända ut och in på dessa saker?

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. 23 november 2010 0:10

    Välkommen antar jag, och tack för frågorna.

    Du väcker sannerligen tankar. Har du läst något om stoicismen?

  2. 23 november 2010 8:10

    Man behöver tak över huvudet, mat i magen & människor omkring sig. Tre saker. Näring, värme, gemenskap.

    När jag besöker mina föräldrars landställe infinner sig alltid lugnet efter några dagar. Jag är aldrig så zen som efter en vecka med grovarbete (min far tycker inte att tjejer ska mesa sig utan jag ska minsann hjälpa till med virke & ved & bära vatten). Det finns inget rinnande vatten utan allt vatten kommer från en gammal röd pump & får bäras till huset i hinkar. Toaletten är som du kanske gissat ett utedass. De första dagarna brukar jag ha telefonen i fickan (tänk om världen utanför försöker få tag på mig) men så kommer jag till den där punkten då jag lägger ifrån mig telefonen & slutar bry mig. Fotogenklampor, sällskapsspel & kvällsfika är lite mer lockande än storstadshets (och stress) när man väl varvat ner.

  3. 23 november 2010 16:40

    Det här med att vara på väg någonstans behöver man verkligen det? Man behöver utvecklas som människa, det är självklart, men har man det minsta möjliga av allting så tvingas man vara kreativ (bli bättre på att odla, bygga, umgås i gruppen). Men låt oss lägga till ”kreativ och känslomässiga utveckling”.

    Var är en nomad på väg någonstans? Hans stam (kanske inte är rätt uttryck) följer djuren när de vandrar varje år. De är på väg någonstans men de har inga fast mål. Lever för dagen.

    Pilgrimsvandringen låter som något man borde prova.

  4. 23 november 2010 17:00

    Det där låter inte alls så vettigt (varför är det ibland svårt att få ner hur man tänker?)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: