Skip to content

tillvarons bräcklighet del 4

04 december 2010

Men det där var de bästa dagarna, de få stunder då känslan av att aldrig vilja svika sin förort var på besök i min kropp. Besök ja. Oftast kändes det nämligen som om allt annat är bättre än det här. Krossade drömmar förkroppsligade på bänken med Pripps blå i handen och uppgivenhet i blicken, ungdomar som hänger i centrum utan något att göra förutom att hävda sig för varandra och sitta med apatisk blick utanför tunnelbaneuppgången och avlossa loska efter loska på marken framför sig, trötta kroppar släntrandes nedför tunnelbanetrappan mot de få timmar av frihet dagen har att erbjuda – de få timmar som går åt till att handla, laga något som inte tar för lång tid, ögna igenom och redigera det sista på månadsrapporten inför morgondagens möte, sjunka ner framför folk som skriker i munnen på varandra på debatt, med ett ryck vakna till vid vädret och byta plats till sängen… nej. Det fungerade inte för mig, inte längre. Det sistnämnda mönstret var inget unikt för min förort eller ens förorten i allmänhet, men allting kändes på något sätt mer… hopplöst här. Som om man redan har gett upp allt.

Jag sneglade på alarmklockan på mitt nattduksbord – de illröda siffrorna var det enda som lös upp rummet – och kände mig lurad. Våldtagen av klockan. Det var redan för sent att återvända till bron, det kände jag inom mig, och nu skulle jag bara hinna sova två timmar innan jobbet. Fast vad skulle jag dit att göra egentligen? Allvarligt talat nu: exakt vad av en arbetsdag tilltalar mig? Få se nu: Är det de talande blickarna när jag kommer in på kontoret, den där plötsliga tystnaden som uppstår när jag ansluter mig till ett gäng småpratande kolleger vid kaffemaskinen, eller kanske den ständigt växande högen med papper innehållandes oinspirerande uppgifter som knappast skulle lysa med sin frånvaro ute i världen om de lämnades ogjorda… jag avbröt mig själv i mitt uppräknande för att inte tynga ner mig mer än nödvändigt. Det viktiga nu var att jag hade bestämt mig för att inte gå dit igen, och det var inget litet steg. Under nio år hade jag gått omkring som en kuvad men lyckad skådespelare i en teaterpjäs jag inte ville medverka i, med undertryckt uppgivenhet på väg mot självmordskänslor bubblandes inom mig likt kokande vatten i en kastrull – och nu hade locket gett upp sin hopplösa kamp mot de ilskna, outtröttliga bubblorna.

Givetvis är det inte mig det handlar om och det är inte till följd av någon allvarlig depression jag skrivit texten. Allt kommer ju någonstans ifrån så det vore larvigt att avfärda det som enbart påhitt, men jag blev tvungen att gå in i rollen när jag skrev eftersom jag inte har varit där själv. Fortsättning följer!

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. 04 december 2010 17:31

    Jag misstänkte att du skulle uppdatera idag så jag ligger på lillesysters soffa och surfar in på din blogg. Det blir visst lite sura
    miner så jag får hålla det kort.

    Jag tycker om den här texten, den tränger sig in och känns äkta. Det svåraste som finns är att gå in en roll och skriva om någon annan det är också då det blir bäst. Vet du vem Donna Tartt är? Jag läste någon gång en interjuv med henne där hon berättade att hennes texter är så bra just för att de är påhittade, verkligheten begränsar och man kan inte skära bort sådant som man annars skulle ta bort. Kort skulle det vara, just det. Bra, Kasper, riktigt bra.

  2. 05 december 2010 11:30

    Vad är det för novelltävling?

    (Håret är faktiskt kastanjebrunt, alldeles säkert. Inte rött.)

  3. 05 december 2010 13:27

    Coolt! Hoppas du vinner! 🙂

    (Det är rött i vissa ljus och brunt i andra men fräknarna gör att folk på nåt sätt tycker att det är rödare än vad det egentligen är. Men vet du vad? Jag skulle nog byta alla de där fräknarna mot några nyanser rödare hår.)

  4. 06 december 2010 11:34

    1. Ooh vad det här är bra! Det känns så fantastiskt rysligt i hela kroppen när jag läser.
    2. Jag tycker det är så svårt att gå in i karaktär när jag skriver. När man agerar direkt är det lättare men i skrift så är det liksom.. Bara jag. (Fast vårt lilla ordprojekt har nog utvecklat det där hos mig).
    3. På tal om vårt lilla projekt: Senaste delen var.. Wow. Det där hade jag då inte väntat mig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: