Skip to content

tillvarons bräcklighet del 6 (sista delen)

08 december 2010

Det är de droppar som får bägaren att rinna över som känns mest, det är de som gör skillnad och sticker ut. Någonstans mitt i all misär – bland de efterföljande åren hos en dysfunktionell faster som inte ville veta av mig, vetskapen om att mitt ursprung inte var som de flesta andras och så småningom på ett kontor där jag i allas ögon bara var en avhoppad gymnasieelev som kunde stöpas och formas till vad som behagades – bar jag ständigt på en känsla av vanmakt som fortfarande flåsade mig i nacken. Inte nog med att min själ var sargad och mitt minne alldeles för bra, jag förväntades dessutom spela en roll jag mycket väl visste hur man spelade, men som reducerade mig till en kugge i ett maskineri vi alla bidrar till varje dag utan att se helheten, utan att se monstret vi skapar.

När Johanna ringde berättade jag allt, att den här pressen över att ständigt förväntas bete mig som en man hade blivit för mycket. Att jag tänkte ta mitt liv. Och hon förstod. Hon vädjade till både förnuft och känslor till en början – 80 procent av alla som hindras från att begå självmord uppger tacksamhet över det efteråt, jag finns här för dig gubben – men insåg till slut att jag redan hade bestämt mig för länge sedan. Vi tog farväl och när jag hörde hennes röst tvingade jag mig själv att inte romantisera. Hon är det finaste som finns, Johanna, men hon är inte värd allt det andra. Korta pauser av vila och frånvaro av smärta emellan tortyrens olika prövningar är underbara, men det räcker inte till.

Kanske hade saker och ting tett sig annorlunda om jag hade haft en så kallad normal uppväxt, med normala föräldrar, normal ekonomi och ett normalt känsloliv. Med endast manlighetsbördan att bära hade det kanske varit enklare att stå upp för mig själv och tydligt visa att nej, jag tänker inte finna mig i det här. Inget ska förväntas av oss, förutom det uppenbara: att vi bryr oss om varandra och respekterar de olikheter och brister som gör oss till människor.

Kanske var du en av dem som satt på bussen i natt. Du kunde ju inget veta. Såklart inte. Men hade någon lyft blicken tidigare hade jag aldrig suttit där jag satt, med blicken fäst på tillvarons bräcklighet ventilerat genom en smutsig bussruta.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 08 december 2010 15:09

    Men hade någon lyft blicken tidigare hade jag aldrig suttit där jag satt, med blicken fäst på tillvarons bräcklighet ventilerat genom en smutsig bussruta.

    Vackert.

  2. 09 december 2010 19:42

    Tack snälla du!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: