Skip to content

Har vi roligt än?

09 december 2010

Ett litet stycke text jag skrev för ett tag sedan:

Han gäspade.
Nej. Nejnejnej. Gör någonting då. Säg någonting som får honom att vakna till, så han ser att du visst är en spännande person. Föreslå en spontanresa. Joddla. Härma en groda. Någonting bara!

Smsen hade översvämmat deras inkorgar, samma sak när de gick över till mail. Vart tog alla orden vägen? Hade de tagit slut eller kunde de bara uttrycka dem utan att behöva stå till svars inför ett andra par ögon?

Var han kanske inte den personen hon trodde? Den person som skulle rädda henne. Vända uppochner på hennes felvända värld. Verkar något för bra för att vara sant är det antagligen det, mindes hon plötsligt att hon hade hört någonstans. Ett sting i bröstet och sedan kom tårarna. Inte. Hon fick inte gråta. Inte nu.

Var hon själv kanske inte den personen hon trodde? Var det hon som lyckades missa allt det fina med honom? Var det hon som lockade fram hans dåliga sidor?

– Vad tänker du på?

Frågan tog tag i henne och tvingade henne tillbaka in på scenen igen. Skådespelet var inte slut än även om hon misstänkte att ridån gått ned. Publik var det inte tal om – hon hade inte berättat för någon – men det var väl tur det. Att berätta för andra om någon man kanske, eventuellt, möjligtvis, förhoppningsvis (jamensnälladåförihelvetejagharjuväntatsålänge) tror kan vara rätt för en, om så för ett år eller två är som att berätta om sina innersta drömmar. Plötsligt är allt rampljus på dig och när det sedan inte blir som man tänkt sig, vilket det ofta inte blir, blir det så mycket tydligare.

– Inget särskilt.
( – Dig. Oss. Allt.)
– Äsch, jag såg ju att din blick var långt borta. Typ i ett annat land.
– Jag lovar att det inte var något. Säkert.
( – Förstår ingenting bara, det är allt. En sån liten skitsak liksom. Att jag trodde jag äntligen hade hittat rätt och stod på fast mark men nu varken vet ut eller in och simmar på djupt vatten igen. Men jag menar, det är ju lugnt. Besvikelser är inget nytt.)
– Okej då.
– Mm.
(Ge dig inte. Det ÄR något. Det är bara det att jag inte kan säga det själv, du måste lirka det ur mig. Säger jag det rätt ut kommer jag skrämma dig, och så tar du avstånd bara för att du inte är van vid tjejer som mig. Som är rättframma men känslosamma till den graden att man måste vara beredd på känslomässig bergochdalbana då och då.)

Kvällen passerade, och det gjorde även deras kärleksförhoppningar. Till och med hans tåg gjorde det, mitt framför näsan på henne. Han stack till Lund och sedan sågs de aldrig mer. Vad de inte visste var att deras romans fortsatte, någon annanstans. I en parallell verklighet, där det lilla de hade haft växt till en passionerad kärlek starkare än de blommande, blodröda klätterrosorna på deras husvägg. Om de bara hade vågat, vill säga. Om han vetat.

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. 10 december 2010 8:52

    Nu gjorde du det igen. Trängde rakt in med orden.

  2. Madeleine ö.. permalink
    11 december 2010 2:58

    Äntligen. Jag har väntat (i smyg) på att du ska skriva ett inlägg som handlar om kärlek. Och det här fick mitt hjärta att slå lite snabbare för några minuter. Fint!

  3. 11 december 2010 23:01

    Jag är en hopplös (och lite bitter) romantiker och oh, ditt sätt att sätta ord på kärlek gör mig inte besviken.

    Och jag gillar tanken om parallella verkligheter/världar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: