Skip to content

Verklighetsblogg

12 december 2010

– Jag tror inte på Gud. Gör du det?

Tonen var vass och skar sig med den tidiga tisdagsmorgon vi ännu inte verkade ha vaknat till. Jag släppte min blick från Skanstullsbrons utsikt över Hammarby Sjöstad och vände den trött åt hans håll.

– Vad menar du?

Synbart irriterad av mitt oengagerade svar högg han direkt.

– Vadå vad jag menar? Jag menar väl vad jag säger, jag tror inte på sånt trams bara. Undrade bara om du gör det.

Han var ett utmärkt studieexempel av typen upplevd manlig överlägsenhet och hade en förmåga att hetsa upp sig över saker vid helt fel tillfällen, när ingen riktigt var beredd, och nu hade det hänt igen. På en buss. Halv sju på morgonen.

– Nej, jag tror inte heller på någon Gud, suckade jag. Men jag tycker det är respektlöst att kalla det trams, och fattar dessutom inte varför du tar upp det nu av alla tillfällen. Det är som om du tror att bussen är någon slags verklighetsblogg där du kan skrika ut dina åsikter bara för att du vet att ingen kommer våga eller för den delen orka argumentera tillbaka.

– Äh, vadå. Det är ju ett fritt land. Alla har rätt att tycka till, det finns inget som stoppar dom. Är det någon som tror på Gud får dom gärna hojta till och motivera sig, för jag kan inte förstå hur fan man kan vara så lättlurad.

Det där sista hade han sagt med höjd röst, så alla skulle höra, bortsett från ungefär hälften av passagerarna som satt med vita applelurar i öronen.

Jag märkte hur han ryckte till. Någon hade knackat på hans axel. Denne någon var en äldre man med ett ansikte som sett sina bästa dagar och ögon som liksom sög tag i en, iklädd gråbrun basker och en svart rock med mjällflingor på kragen.

– Jag är nog den där lättlurade du pratar om.

Min väns blick gick snabbt från smått skräckslagen till att mestadels riktas ned i golvet för att inte mannen skulle läsa av hans rädsla likt streckkoden på ett mjölkpaket. Han fortsatte.

– Får jag fråga en sak, har du rest mycket?

Han tittade upp snabbt men slog lika snabbt ner sin blick. Harklade sig lite halvhjärtat.

– Ja, asså… har ju varit i Thailand några gånger… och bodde två år i Tokyo för några år sen.

Mannen släppte honom inte med blicken.

– Okej. Om vi säger så här: det kanske är dags för dig att höja blicken från din Metrotidning och ditt jobb på Söder som redaktör för något livsstilsmagasin och se världen. Bortom allt det svartvita. Alla människor har lätt för att döma andra efter hudfärg, klädstil och prylinnehav och det samma gäller med världen. Alla har vi någon period i livet när vi missar alla gråskalor som finns. Problemet för dig är bara att du borde kommit ur den perioden för länge sedan. Nu ska jag av.

Mannen reste sig som om ingenting hade hänt och klev av bussen vid Medborgarplatsen. Min vän tittade fortfarande på samma punkt på golvet som han gjort under tiden han blev uppläxad, och såg märkbart skakad ut. Han hade ju inte trott att någon skulle våga.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 13 december 2010 20:04

    I hemlighet så önskar jag att alla skulle våga precis såntdär så att alla fick sig en tankeställare lite då och då.

  2. 15 december 2010 17:48

    Tänk att få en sån komplimang av någon som själv är så himla duktig. Åh, jag lovar att det gör mig hjärtglad. kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: