Skip to content

sleep is the cousin of death

19 januari 2011

Scen 1:
En vanlig dag. Står i kön till kassan på Konsum med resten av min familj när plötsligt en man i gissningsvis tjugofemårsåldern dyker upp framför utgången. Bylsiga, smutsiga kläder, mörka ringar under trötta, hopplösa ögon, tovigt hår. Jag skjuter er alla om ni inte lyder mina order, säger han med låg men bestämd röst. Allt stannar upp. Innan vi vet ordet av ligger vi alla på golvet runt omkring kassan, och jag inbillar mig att jag kan höra våra samlade hjärtslag banka i takt i butiksgolvet.

Återigen särar han sakta på läpparna och drar in luft: Jag vill att ni alla håller koll på monitorerna och säger till om ni ser personer i andra delar av butiken. Det är väl bara att du går omkring och ser efter, ingenting kan få oss att hjälpa dig, svarar jag. Två skott i två pannor, en av de faller med tillhörande kropp till marken precis intill mig. Inte? Min blick hoppar från hålet i den livlösa kroppen till hans vidgade pupiller. Okej, förlåt förlåt, vi hjälper dig! Min lyfta blick är fastnaglad av hans från min undergivna position på det smutsiga golvet bland övergivna kvitton och plastpåsar. Precis när han släpper sitt järngrepp om den och vänder ryggen mot mig ser jag i ögonvrån hur en person är på väg in i butiken (genom utgången), jag viskar ring polisen så lågt jag kan, varpå han vänder och går ut. Mannen med pistol verkar inte märka något. Han håller låda i några minuter, kanske skjuter han någon mer, jag vet inte – det enda jag minns från dessa minuter är två mantras som tävlar om att få hålla låda i mitt huvud: ”nu händer det, nu dör jag, var det så här allt skulle sluta” och ”jag måste klara det här, jag vet inte hur men på något sätt” – men på något sätt verkar han känna på sig att polisen är på väg. Kaos utbryter. Alla springer åt olika håll, jag och någon till springer in på lagret…

2:
En vanlig vardagskväll. Har suttit längre än vanligt på institutionen och pluggat och påbörjar nu långsamt mitt trampande hemåt. Har några meter kvar till t-korsningen. En snöhög skymmer min sikt åt den korsande vägens mötande håll. Jag ser ljus på vägen mitt i korsningen, men tänker att billjus nog når väldigt långt och att bilen därför har en bra bit kvar. Befinner mig plötsligt nästan mitt i korsningen och ser nu bilen komma i hög hastighet mot mig. Jag ser inte förarens ögonpar framför mig i mörkret men han ser utan tvekan mitt. Jag ställer mig på pedalerna, lägger all min vikt på några tramptag och hinner med två-tre meters marginal undan från en högst sannolikt fatal krock. Hör ett tutande längre fram på gatan och det tar någon sekund innan det slår mig att det var riktat åt mig. Senast igår hoppade kedjan, men av någon anledning bestämde den sig för att inte göra det nu, hinner jag tänka innan jag för min inre syn ser hur döden ännu en gång beklagar sig över den trasiga ringklockan, vänder sig om och lämnar min dörr i fred ett tag till.

Skillnaden mellan drömmar och verklighet är hårfin ibland.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 20 januari 2011 10:24

    Du har börjat skriva igen 🙂

  2. 31 januari 2011 18:52

    Du är så läskigt duktig med orden att detta får mig att rysa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: