Skip to content

på en parkbänk i kochin

19 februari 2011

Inga tårar rinner men själen gråter genom hans välstrukna vita skjorta. Han jobbar på bank berättar han, från 9-19 varje dag. Innan han påbörjar sin 90 minuter långa resa från Kochins innerstad till sin by brukar han sätta sig i parken en stund och slappna av, låta dagen rinna av honom.

Efter lite småprat frågar jag honom om han är gift. En fråga som kan te sig märklig, dels på grund av ett utseende som skvallrar om att han inte kan vara en dag över tjugotvå, dels på grund av sociala normer (det är väl inget man frågar en främling, bara så där!). Men det gör man här, det är snarare en förolämpning om man inte frågar om familj och barn, och trots den senaste generationens successiva avståndstagande från tidigt tvångsgifte, till förmån för karriär och ”love-marriage” närmare västerländsk standardålder, är det fortfarande inte ovanligt med tidiga giftermål.

”Var”. Hans engelska är ganska knackig, jag ber om ursäkt för att jag inte riktigt hörde hans svar och undrar om han kan upprepa det där. Han höjer huvudet och möter mina ögon med fast, sorgsen blick. ”Jag var gift”. Här krockar en massa olika idéer om kulturskillnader och normer och gammalt hederligt hyfs i huvudet på mig. De är mer öppna i Indien än i Sverige, man får fråga mer ingående om vissa saker utan att någon tar illa upp. Samtidigt verkar det väldigt känsligt det här. ”Vad hände?”. Jag bestämde mig alltså för att ställa den obekväma frågan, med en så respektfull, lågmäld ton som möjligt. Det visade sig vara rätt beslut. Han ser något förvånad ut efter min fråga, men samtidigt tacksam. ”Cancer. De såg den för sent, och sen tog det bara några månader innan det var över. Så inga fester under detta år. Dör en släkting är det sättet man hedrar dom på.” Jag nickar långsamt. Uppgivenheten manifesterar sig tydligt i hans blick – han berättar vidare att han definitivt kommer gifta om sig så småningom, men att det aldrig är säkert att det når upp till samma höjder – men någonstans bortom den smärtsamma insikten vittnar ändå hans sporadiska leende om en vilja att leva vidare. En tro på tidens förmåga att, om inte läka, så åtminstone rengöra och plåstra om alla sår.

Vi pratar vidare om annat. När han bjuder in mig till sin by i någon slags dimmig futurum är han inte den förste under dessa sju veckor, och jag undrar för mig själv om någon faktiskt skulle ha gjort det eller om det mest fungerar som artighetsfras. Oavsett vad gillar jag det. Tänk om vi kunde vara lite mer så? Lite mer jamen det klart du kan sova hos mig kompis! Kom in bara!

Annonser
One Comment leave one →
  1. 20 februari 2011 19:49

    Du är så bra. Dagens första, och sorgligt nog, enda leende orsakades av orden du skrivit och känslan du så skickligt beskrivit.

    Jag tycker inte om att ha människor sova över men underligt nog tycker jag det är trevligt att sova hos andra (även när jag inte känner dem).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: