Skip to content

tävlingen finns överallt

11 mars 2011

i måndags ställde jag, för andra gången, upp på poetry slam på reginateatern här i uppsala. och vann, till min stora förvåning. jag tar mig över trösklar och det finns nog ingen känsla underbarare än den. en av texterna jag läste var denna, som är en utbyggd version av en text jag tidigare publicerat här i bloggen.

jag sa att mitt liv var värdelöst, du sa att ditt var värdelösare
och jag minns att jag tänkte för mig själv: vilken jävla glädjedödare
i denna tävling utan vinnare, där båda deltagarna vägrar ge tävlingen legitimitet
inför varandra men vässar klorna i hemlighet
ville jag, mest för att vinna, säga något om tillvarons bräcklighet
att vi måste borra in ansiktet i insikten att livet en dag kommer att sluta
för att det på allvar ska kunna börja

att vi alla trots allt lever en tumör, en istapp, ett kycklingben
från att liemannen ska få in sin skröpliga men envisa fot i dörrspringan

sedan insåg jag att jag lika gärna skulle kunna säga att vi lever
en människa, ett gatuhörn, en missad buss från lyckan
så jag lät bli

för tävlingen finns överallt och när jag inte ens kunde vinna
genom att trycka ned dig förpassades jag till att säga den
smartaste, deppigaste, djupaste saken

tävlingen finns i småbarnspappans stresstyngda suckar över
russinhudskvinnans myntfumlande framme vid kassan

den finns i din sårbara blick som berättar att du inte vågar berätta allt det där
som kan få dig att verka sämre, mindre perfekt, mindre rak i ryggen och rakt igenom självsäker
(du slutade kissa i sängen i sexan, träffade din första riktiga vän när du var sjutton och älskar fortfarande att äta direkt ur nutellapaketet)

den finns i den unga tjejens ögonvråsneglande medan hon klackar
förbi H&M:s skyltfönster,

den finns i fyraåringens tårar som rinner ner längs med kinderna
och blandar sig med salivet som rinner ur munnen som i desperation skriker
att dom andra barnen
springer för fort när dom leker kull

den finns i barnets skälvande svar senare samma eftermiddag
från sin plats i hörnet av rummet där alla andra barn sitter och målar:
jag kan inte.

den finns i din röst när du föga övertygande påstår
att du minsann inte bryr dig om vad hon gör ändå, hon får väl göra vad hon vill…

den finns i varenda situation där vi känner oss tvungna att klättra på varandra
eller stampa på oss själva för att nå dit vi ska… vi får inte tappa ansiktet,
placeringar eller hoppet

denna känsla att det bara är du som är dödlig

dra in magen så jag kommer förbi och fram.
nej, det tänker jag fan inte göra

vi behöver bredare utrymmen, inte smalare magar

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 13 mars 2011 21:17

    Herrejävlar Kasper, det är det bästa någonsin. Jag älskar det. Älskar älskar älskar. Du fick med allt.

    (Nutella är rysligt gott och ska ätas direkt ur burken, det där med att det är ett pålägg är bara ett påhitt. Min hemlighet är att jag var 26 år gammal första gången jag sa ”jag älskar dig” och faktiskt kände att jag gjorde det.)

    Fortsätt skriva och tävla, du har verkligen talang. Och, jag glömde nästan, GRATTIS!

  2. 18 mars 2011 15:04

    gud så fint. när jag läser det här sitter jag på golvet hemma i göteborg och borde egentligen skriva om transnationell demokrati. men nu kan jag inte riktigt fokusera längre, för dina ord gick rakt in och kommer nog inte försvinna på ett tag.

    jag säger som ovanstående, fortsätt skriva. sluta aldrig. och du, grattis!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: