Skip to content

jag minns, på något sätt

17 mars 2011

Lika instinktivt som min hand hittar lampknappen om morgnarna och mina fötter undviker A-brunnar på stan visste jag precis vad du skulle säga. Ditt tonläge föll på plats som en sista bit i pusslet jag aldrig trodde vi skulle behöva lägga. Vi är ensamma i det här nu.

Jag tittade på dig, kämpade för att inte vika ned blicken även om jag visste att jag hade svårare att tänka klart när dina ögon naglade fast mig på platsen. Ja, vi är ensamma, men ensamma tillsammans. Eller hur?

Du svarade inte, dina ögon långt borta någonstans. Vinden letade sig in i fingrarnas bristningar och gjorde det omöjligt att undvika känslan att nu, precis just nu är det kanske ingen idé att säga någonting alls.

Jag såg mig omkring. Begravningen hade blivit av bara veckor efter er bortgång, precis som vi velat, men med inristningar i sten som enda kvarleva kändes det ändå som om vi försökt ro skutan i hamn långt innan stormen lagt sig. Vi tog fotografier, det gjorde vi, men datorkraschen förra hösten eliminerade era ansikten för gott, vilket nu med all önskvärd tydlighet gav uttryck åt teknikens makt över våra liv.

I jord skall ni komma, i jord skall ni åter varda heter det. I ert fall drogs ni med av samma vatten som ni befann er i innan ni kom till världen.

Kanske fann ni ro mitt i all panik bland träd och hustak ändå. Hyssjande som medel för att lugna barn fungerar ju så väl just för att ljudet liknar hur blodomloppet låter inifrån magen – kanske vaggade vågorna er till sömns.

Begravningsplatsen var tom på människor. Jag kunde inte bestämma mig för om det gjorde det hela kusligt eller om det bara var skönt att vi var ensamma. Jag kunde inte bestämma mig för om det som tyngde mitt hjärta mest var tanken på att era kroppar, under jord, sakta föll offer för livets gång och tidens kompromisslöshet, eller distansen mellan dig och mig.

Återigen motade du in mig i en återvändsgränd med din syrliga blick. Vad tänker du på?
Jag svarade att jag inte vet, fastän jag visste hur falskt det klingade.

Minns du Norrköping?

Fortsättning följer.

Annonser
3 kommentarer leave one →
  1. 10 april 2011 17:06

    dina ord gör mig alltid så tankfull, så så att jag måste ta en promenad för att sortera ut tankarna och oftast känner jag att jag har fått ett helt nytt perspektiv på saker och ting

Trackbacks

  1. jag minns, på något sätt del 2 « Tankeföda
  2. jag minns, på något sätt del 3 « Tankeföda

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: