Skip to content

jag minns, på något sätt del 3

14 maj 2011

Läs del 1 här och del 2 här.
Jag svarade inte, men min blick, vilande på trädtopparna borta vid andra änden av begravningsplatsen, sa allt. Så mycket som inte behövde sägas, som om vi var fulla av svar – ändå kände jag mig tom. Full av tomhet. För så likgiltigt inför oss – våra villkor, upplevelser och övertygelser – är livet. Livet agerar bödel när det behövs; går upp och får jobbet gjort. Till vilken nytta? Det är det som är tjusningen, säger de, att vi inte vet. Och nog kan väl det te sig som en tjusning, så länge man inte själv drabbats av det. Livet.

Vi såg länge tjusningen i livet som bara hände oss. Vågen kom och sköljde oss med, och vi fann oss i det. Det var ju trots allt denna märkliga, märkvärdiga resa som tog oss till staden som på en månad förändrade våra liv, utan att vi själva riktigt hann förstå det. Vi var redan nere för räkning när vräkningsbeskedet kom. Din bror lät lika skakad som de andra som suttit där, hjälplösa med luren i handen – mamma, pappa, brorsan, Jonas och Peter, Elin – men kort efter vårt uppgivna adjö ringde han igen. Hans gamla studiekompis skulle över till sin flickvän i Paris dagen efter och stanna där en månad. Livet packades ned i kappsäckar på en eftermiddag och senare samma kväll hade vi lämnat allt bakom oss – trygghet, människor, liv – om så bara för en månad.

Frihet är överskattat, sa du efter en två timmar lång sekund på tåget. Frihet är överskattat, men ibland, när det verkligen gäller, behöver man den. Vi hade inte haft några jobb i den staden tåget nu för länge sedan lämnat bakom sig. Vi hade haft den där boken du skrev, de pengar du tjänat och en tickande klocka ovanför köksbordet som räknat ned de återstående sekunderna av våra liv och en tickande klocka i våra huvuden som räknat ned de återstående pengarna att överleva på. Vi var fria att bara dra vart vi ville i hela världen – ingen i den gamla trappuppgången skulle sakna oss, ingen arbetsgivare skulle ringa och med tvång förklätt i ett stramt, välvilligt leende få oss att komma in på kontoret igen – så visst, hej friheten. Och visst, det fanns något hisnande i spontaniteten.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: