Skip to content

du kan välja vilken väg du vill dit

23 juli 2011

Jag gillar inte Skatteverket. Jag förstår inte Skatteverket. Jag uppskattar inte den snäsiga tonen hos varje handläggare på Skatteverket som säger att jag kan minsann allt om beskattning och därför ska du buga inför mig varje gång du ser mig. Jag tror inte ens att jag vill förstå Skatteverket, nej, så här: jag räds för den världsbild som skulle följa tillsammans med acceptansen av Skatteverkets existens.

Du frågar mig vad jag tycker om ditt jobb och jag har nu svarat. I mitt huvud. Där studsar orden omkring mellan väggarna, ivrigare att få komma ut än ett barn vid årets första snöfall, en livstidsdömd vars straff just förkortats. Det är väl bra att du gör något du tycker är kul, svarar jag, för det är det enda svaret vi ser som adekvat enligt manuskriptet i vårt skådespel. Jag ser världen genom mitt smutsiga fönster och du genom ditt, och vi har lärt oss att Skatteverket minsann kan se ut som Edens lustgård från det ena och Apokalypsen från det andra utan att vi kan göra någonting åt differensen.

Vi kommer in på musik. I samma sekund som du nämner orden dansband och käck i samma mening tappar jag hoppet. Jag har verkligen velat förstå dig – jag menar verkligen, jag gick in med fria tyglar och öppet sinne – men nu är allting förstört. Jag undrar vad det är för fel. Vilken influensa som under en dag slog ut alla arbetare i fabriken som tillverkade dig och vilket dumhuvud som ändå lät arbetet fortgå med hjälp av ett gäng trotsiga praoelever som ersättare. Samtidigt kan jag inte undvika att fascineras över dig. Det är som när man såg en utvecklingsstörd person när man var liten; innerst inne förstod man någonstans att den också var en människa, men i huvudet gick det liksom inte ihop.

Hobbys då. Jag försöker komma in på böcker, men du leder snabbt in samtalet på din största passion här i livet. Frimärkssamling. Jag är på vippen att börja skratta och grabbigt boxa till dig i magen men jag påminner mig snabbt om att steget från Skatteverket och dansband till frimärkssamling inte är särskilt långt. Du berättar ingående om alla små saker gemene man inte förstår med frimärkssamlande – hur varje frimärke berättar en historia, precis som vi människor, och hur de förtjänar all vår respekt – och jag sveps med av dina ord, trollbinds av din inlevelse och…

Nej. Jag stirrar med tomma ögon på vad som råkar vara framför mig. Du.

Utanför fönstret faller den första snön. Det borde vara ett vackert ögonblick, men är det inte. Det ligger ett raster av meningslöshet över mitt blickfång som silar alla intryck och får tillvaron att likna en tallrik gröt gjord på fullkornsgryn av lågbudgetmärke. Utan mjölk.

– Men lite lika är vi allt, säger du plötsligt med ett leende fullt av välvilja.
Jag sliter blicken från caféets glasruta. Lika? Vad menar han?
– Jomen titta här.
Han böjer sig fram över bordet.
– Titta på linjerna i mitt ansikte.
Han stryker de smala fingrarna över det.
– Ser du den här? Som gör att det ser ut lite som om jag drar in kinderna?
– Ja?
Vart vill han komma?
– Du har en likadan.

Trettio år senare. Vad jag gör? Jobbar på Skatteverket såklart.

Annonser
One Comment leave one →
  1. 23 juli 2011 12:39

    Häpnadsväckande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: