Skip to content

fem varför

12 juli 2011

en dag kommer du vakna

och som den skräddare du är

trippa på ytan

någonstans medveten om vad som finns

bortom

men tryggt försäkrad

 

klockan sexton trettioåtta

kommer fem varför

från ett barns läppar

bryta ytspänningen

själen ryser inför tomrummet

10 juli 2011

I klassiska Doktor Glas skriver ju Hjalmar Söderberg så här:

Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill inge människorna någon slags känsla,
själen ryser inför tomrummet
och vill kontakt till vad pris som helst

Hur skulle hans fantastiska stycke kunna skrivas om i modern tappning? Funderade på det någon gång sent i höstas och kom fram till följande:

man vill bli älskad, sedd
i brist därpå skriver man ett blogginlägg för någon slags respons
i brist därpå loggar man in på Facebook för att se om någon gillat ens senaste fyndiga statusuppdatering
i brist därpå loggar man ut och… tja
äter glass med jättemycket chokladsås
lyssnar på den där låten
hanterar det på sitt sätt
gör sitt bästa för att fly från faktumet att något saknas även om man vet med sig att det bara är för stunden man flyr och att det inte löser något

Försöker…

10 juni 2011

… förändra lite här på bloggen. Ta bort alla dessa kategorier, banta ner lite. Vi får se hur det går.

rita din egen streckade linje

18 maj 2011

Vad har du för matfilosofi? frågade han mig med ett intresserat men något förläget ansiktsuttryck, som om han nästan skämdes över hur frågan lät när den kom ut. Ja, du gör ju ofta väldigt bra mat liksom.

Där slog det mig återigen. Hur lätt vi har att lura varandra. Hur en egenskap i ens lilla lilla skyltfönster mot yttervärlden gör att förbipasserande ser tio till av bara farten och tror att det där är allt. Den där butiken är ingenting för mig.

Man vet vem man är för sig själv men inte för andra. Och vem är man egentligen, sin självbild eller andras; det som är eller det som råkar komma ut? Förstår mycket väl att veganism kan verka klurigt för folk utan en tanke på att sluta äta animalier, jag har ju trots allt själv ätit animalier ända fram tills relativt nyligen, och jag förstår att en paj eller en gryta kan verka sjukt seriöst för folk som på sin höjd kokar makaroner och steker köttbullar. Det är ju jag för fyra år sedan. Ibland hänger man inte riktigt med i svängarna; man vet ungefär vilka reaktioner man kan förvänta sig men blir ändå lite förvånad. Hm.

—-

Idag har jag laddat ner 130 Pinguavsnitt (bukten där piraterna håller till). Sett 3 hittills. Pingu är det bästa barnprogrammet som finns, en formbar lervärld där barnen själva får klura på vad pingvinerna egentligen säger. En fråga bara: VART FAN HAR DEN KLASSISKA INLEDNINGSJINGELN TAGIT VÄGEN?! Sjukt besviken.

—-

Min matfilosofi är att hålla maten fri från animalier, hålla den någotsånär nyttig med grönsaker och sånt men inte snåla på sojagrädden. Fast jag är inte så säker på att jag vill kalla det matfilosofi. Filosofi betyder kärlek till visdom. Mat är mycket men så mycket visdom vet jag inte om det är. Jo, jag vet att filosofi har flera betydelser men ändå. Det klingar för matelitistiskt för min smak. Vad man ska kalla det? Jag vet inte. Mattänk. Matkänsla. Ja, en slags känsla är det nog.

kramar av en försupen polis

17 maj 2011


Hon slickar på kortet innan hon tar upp det så där som gamlingar gör och säger vilken resa hördudu med ett tacksamt leende efter en halvtimmes promenad och kisar på korten med sina djupaste orosfåror rynkade i ansiktet när jag lär henne finns i sjön varenda gång och skrattar förnöjt varje gång jag lärt henne.

Hon betonar vikten av att man minsann ska äta all mat för det har dom sagt och dom som petar i maten kunde lika bra få vara utan och tackar alltid minst tio gånger för maten och ojar sig då och då kring att glömskan är hennes värsta fiende följt av ett men sådant är livet följt av som anita lindblom sjöng en gång i tiden, tänk vad fint hon sjöng och hur länge hon toppade svensktoppen och det är härligt när dom har lite mörkare röster, vissa skriker ju så man kunde tro dom var på väg att tuppa av.

I går lyssnade vi på Chan Chan i köket medan jag stekte potatis och sojafärssås. På torsdag ska vi lyssna på en Anita Lindblomlista på Spotify.

———-

Fundering: när män väl har vågat sig till att kramas gör dom det hårt, som om dom försöker imitera känslan av att bli upptryckt mot en betongvägg av en försupen polis som precis blivit lämnad av sin fru. Varför? What’s the point med att kramas in the first place?

Bilden är förresten från Gatukonst.se, otroligt inspirerande hemsida om man vill pryda sin stad.

Fred ut.

(black) thought

15 maj 2011

Tänker att ett enkelt sätt att checka om man vaknat på rätt sida är att plocka ut allt ur sitt lite för trånga frysfack – matlådor, haricots verts, hallon, tzaykött, falafelbullar, iskuberna, tortillabröd – och sedan spela tetris med allt tills det finns gott om rum i facket. Sedan se om själen spinner lite inifrån bröstet.

Tänker att det finns för lite tid. TED är bäst.

Tänker att Million Stylez är sjukt duktig när han inte kör på ”wine gal”-stilen.

Tänker att det ska bli fett att bli vegantjock i Berlin (du vet den där staden där ingen rynkar på ögonbrynen åt vad man väljer att  äta) i sommar.

Tänker att jag måste komma in på Wiks folkhögskola. Skriva från 9-14.30 fyra dagar i veckan?! Jag som inte trodde på utopier.

Tänker att det är så ofta man går omkring och myser på tanken av hur man ska göra någonting, och sedan nöjer sig med det. Vadå? Texten är ju redan klar. I mitt huvud. Ju.

Tänker att det vore ballt att hamna i en hotfull situation någon gång (det händer mig aldrig). Eller okej, det vore inte så ballt. Men mest så jag ska kunna säga ”det är såna som du som startar krig”. Ack, dessa repliker man aldrig kommer få chansen att yttra.

Tänker att jag snart borde söka professionell hjälp för min tankspriddhet/slarvighet. Jag har prövat allt! (eller det har jag inte, men det känns så).

Tänker att jag borde byta bloggsida och bloggnamn. Läser Navids gamla blogg och avundas hans uttryckssätt.

Tänker att jag måste tipsa er om Jasmine Kara. Hittade henne i ett gammalt smsutkast nyss och HUVALIGEN vilken röst.

Tänker att nu räcker det med tänkande. Hur skulle världen se ut om folk bara tänkte hela tiden. Skärpning.

jag minns, på något sätt del 3

14 maj 2011

Läs del 1 här och del 2 här.
Jag svarade inte, men min blick, vilande på trädtopparna borta vid andra änden av begravningsplatsen, sa allt. Så mycket som inte behövde sägas, som om vi var fulla av svar – ändå kände jag mig tom. Full av tomhet. För så likgiltigt inför oss – våra villkor, upplevelser och övertygelser – är livet. Livet agerar bödel när det behövs; går upp och får jobbet gjort. Till vilken nytta? Det är det som är tjusningen, säger de, att vi inte vet. Och nog kan väl det te sig som en tjusning, så länge man inte själv drabbats av det. Livet.

Vi såg länge tjusningen i livet som bara hände oss. Vågen kom och sköljde oss med, och vi fann oss i det. Det var ju trots allt denna märkliga, märkvärdiga resa som tog oss till staden som på en månad förändrade våra liv, utan att vi själva riktigt hann förstå det. Vi var redan nere för räkning när vräkningsbeskedet kom. Din bror lät lika skakad som de andra som suttit där, hjälplösa med luren i handen – mamma, pappa, brorsan, Jonas och Peter, Elin – men kort efter vårt uppgivna adjö ringde han igen. Hans gamla studiekompis skulle över till sin flickvän i Paris dagen efter och stanna där en månad. Livet packades ned i kappsäckar på en eftermiddag och senare samma kväll hade vi lämnat allt bakom oss – trygghet, människor, liv – om så bara för en månad.

Frihet är överskattat, sa du efter en två timmar lång sekund på tåget. Frihet är överskattat, men ibland, när det verkligen gäller, behöver man den. Vi hade inte haft några jobb i den staden tåget nu för länge sedan lämnat bakom sig. Vi hade haft den där boken du skrev, de pengar du tjänat och en tickande klocka ovanför köksbordet som räknat ned de återstående sekunderna av våra liv och en tickande klocka i våra huvuden som räknat ned de återstående pengarna att överleva på. Vi var fria att bara dra vart vi ville i hela världen – ingen i den gamla trappuppgången skulle sakna oss, ingen arbetsgivare skulle ringa och med tvång förklätt i ett stramt, välvilligt leende få oss att komma in på kontoret igen – så visst, hej friheten. Och visst, det fanns något hisnande i spontaniteten.